1814-1875 French Jean Francois Millet Galleries Millet was the first child of Jean-Louis-Nicolas and Aim??e-Henriette-Adelaide Henry Millet, members of the peasant community in the village of Gruchy, in Gr??ville-Hague (Normandy). Under the guidance of two village priests, Millet acquired a knowledge of Latin and modern authors, before being sent to Cherbourg in 1833 to study with a portrait painter named Paul Dumouchel. By 1835 he was studying full-time with Lucien-Th??ophile Langlois, a pupil of Baron Gros, in Cherbourg. A stipend provided by Langlois and others enabled Millet to move to Paris in 1837, where he studied at the Ecole des Beaux-Arts with Paul Delaroche. In 1839 his scholarship was terminated, and his first submission to the Salon was rejected. After his first painting, a portrait, was accepted at the Salon of 1840, Millet returned to Cherbourg to begin a career as a portrait painter. However, the following year he married Pauline-Virginie Ono, and they moved to Paris. After rejections at the Salon of 1843 and Pauline's death by consumption, Millet returned again to Cherbourg. In 1845 Millet moved to Le Havre with Catherine Lemaire, whom he would marry in a civil ceremony in 1853; they would have nine children, and remain together for the rest of Millet's life. In Le Havre he painted portraits and small genre pieces for several months, before moving back to Paris. It was in Paris in the middle 1840s that Millet befriended Constant Troyon, Narcisse Diaz, Charles Jacque, and Theodore Rousseau, artists who, like Millet, would become associated with the Barbizon school; Honor?? Daumier, whose figure draftsmanship would influence Millet's subsequent rendering of peasant subjects; and Alfred Sensier, a government bureaucrat who would become a lifelong supporter and eventually the artist's biographer. In 1847 his first Salon success came with the exhibition of a painting Oedipus Taken down from the Tree, and in 1848 his Winnower was bought by the government.  Related Paintings of Jean Francois Millet :. | Still life with shallot | Countrywoman | Spring Grape garden | La Grande Jatte | Two person dig the land |
Related Artists:
Francesco Cairo
(1607-1665) was an Italian painter active in Baroque Lombardy and Piedmont. He was born and died in Milan. It is not known where he obtained his early training though he is strongly influenced by the circle of il Morazzone, in works such as the Saint Teresa altarpiece in the Certosa di Pavia. In 1633, Cairo moved to Turin to work as a court painter, including portraits, to Vittorio Amedeo I of the House of Savoy. Between 1637-1638, Cairo travelled to Rome, where he encounters the works of Pietro da Cortona, Guido Reni and of the Caravaggisti. He returns to Lombardy to complete altarpieces for the Certosa of Pavia and a church at Casalpusterlengo. He painted a St. Theresa for San Carlo in Venice. Between 1646-1649, he returns to Turin, and paints an altarpiece for Savigliano and the church of San Salvario. He is also known as Il Cavaliere del Cairo, because in Turin, he received the order of SS. Lazarus and Maurice in recognition of his merit. Many of his works are eccentric depictions of religious ecstasies; the saints appear liquefied and contorted by piety. He often caps them with exuberant, oriental turbans.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Kusma Petrow-Wodkin
1878-1939